Krigen i Jugoslavien
Den Socialistiska federativa republiken Jugoslavien var en federation av delrepubliker, belägna på Balkanhalvön i södra Europa. Jugoslavien bestod av 6 Socialistiska republiker, Slovenien, Kroatien, Bosnien och Herzegovina, Montenegro, Makedonien och Serbien, samt två autonoma serbiska provinser, Kosovo och Vojvodina
. 
Området sargades av nationalistiska rörelser under både första och andra världskrigen. Idén om Storserbien, en nationalstat som samlade alla serber som levde i området var orsaken till mordet på Franz Ferdinand, och första världskrigets utlösning. Under andra världskriget samarbetade Kroatien med nazisterna, och utförde etniska rensningar på hundratusentals serber. SFRJ bildades efter andra världskrigets slut, som en gemensam stat för de sydslaviska folken, serberna, kroaterna, bosnierna, slovenerna och montenegrina, av Josip Broz Tito, som styrde den som “president på livstid” fram till sin död 1980. Titos Jugoslavien var alliansfritt, och agerade oberoende av Sovjet. Tito, med mottot “Brödraskap och enlighet” var hård i sitt förtryck av all nationalism, men efter hans död kom gamla etniska spänningar upp igen. 1987 utbryter etniska konflikter mellan serber och albaner i Kosovo, en autonom provins av Serbien, främst befolkad av albaner. Vicepresidenten för det serbiska kommunistpartiet, Slobodan Milosevic, skickas för att lugna konflikten, och går för första gången med på förhandlingar med nationalisterna. Efter en iscensatt polisattack på serber under mötet lovar Milosevic att skydda serberna. Den gamla drömmen om storserbien, en serbisk nationalstat, väcks till liv igen. Serbernas felbehandling skylls på Kosovos självstyre, att lokala albaner har makten. Milosevic tar över det Serbiska kommunistpartiet, och sätter igång den “antibyråkratiska revolutionen”, som resulterar i att ledarna för Kosovo, Vojvodina och Montenegro byts ut mot Milosevics allierade.
I Slovenien leder ny lagstiftning om ökad pressfrihet, inklusive den att kritisera regimen, till konflikter med resterande jugoslavien. Jugoslavien försöker pressa den sloveniska presidenten, Kucan, till att dra tillbaka lagstiftningen, men han vägrar, och går emot det jugoslaviska kommunistpartiet. Serbiska nationalister försöker ta sig till Slovenien för att driva folket Kucan, men Kroatien vägrar släppa igenom dem.
En partikongress hålls i Belgrad, där Slovenien, med krav om ökad decentralisering, röstas ner på alla punkter. Slovenerna lämnar mötet, och den kroatiska delegationen följer.
1990 införs fria val i de sex delrepublikerna. I kroatien segrar det nationalistiska partiet, Kroatiska Demokratiska Unionen, lett av Franjo Tudjman. Kroatien hade varit allierat med Hitler under andra världskriget och begått folkmord på hundratusentals serber. Serberna i Kroatien godkände inte valresultatet och utropade en utbrytarrepublik, den Serbiska republiken Krajina. Milosevic utlovar stöd för ett serbiskt uppror i den sydkroatiska staden Knin. Kroatien går in för att stoppa upproret i Knin, med tvingas tillbaka av JNA, jugoslaviska folkarmén (under serbisk kontroll). Kroaterna ber USA om stöd med vapen, nekas; köper vapen från Ungern. Krig nära att bryta ut över de smugglade vapnen
En film visas i Serbisk TV där kroater bekänner smugglandet, vilket Serbien hoppas ska driva kroaterna mot Tudjman, men den kroatiska befolkningen välkomnar istället nyheterna.
Milosevic kallar officiellt in Jugoslaviens armé för att ockupera Kroatien.
Den 25:e juni 1991 utropar sig både Slovenien och Kroatien självständiga.
Slovenien kommer undan efter bara 10 dagar av krigsföring, och bryter sig ur Jugoslavien. Kroatien däremot tillåts inte lämna, på grund av dess betydande serbminoritet. Konflikten har som bekant sin rot i idén om den serbiska nationalstaten.
Serbien placerar trupper i serbbefolkade delar av kroatien, två veckor senare bryter krig ut. Kroaterna attackerar serber i Vukovar. Jugoslaviska armén går in i Kroatien, påstår sig vara neutrala men attackerar kroatiska byar. Serbisk militia mördar kroater, etniska rensningar påbörjas.
Bosnienkriget
Bosnien, den mest multikulturella delen av Jugoslavien, befolkades av muslimska bosniaker, bosniska serber och bosniska kroater; alla med olika religioner. I Mars 1992 hålls en självständighetsomröstning, som bojkottas av bosniska serber, men går igenom med 99% av rösterna, med ett valdeltagande på 63%. De bosniska serberna utropar en egen republik, Republika Srpska, med syftet att gå ihop med Serbien. Det blir Inre spänningar bland Bosniens andra folkgrupper. Bosniska kroater och Bosniaker vill lämna Jugoslavien, men av olika skäl; Bosniakerna vill ha ett självständigt Bosnien, medan de bosniska kroaterna vill bli del av Kroatien. Kroaterna utropar en egen republik, Herceg- Bosna, för att ansluta sig till Kroatien.
Bosnienserberna ockuperar höjderna runt Bosniens huvudstad Sarajevo, en ockupation som varar i tre år. Serbien och Kroatien hade gjort en överenskommelse om att dela upp Bosnien mellan sig, utan hänsyn till bosniakerna. Serbien satte in alla bosniska serber från Jugoslaviens armé i bosnienserbernas milita. Serberna bestämde sig för att ta området mellan Serbien och Sarajevo, som var mestadels muslimskt. Srebrenica var en muslimsk stad som fungerade som uppsamlingsplats för fördriva bosniaker under bosnienserbernas framtåg. En FN-tjänsteman tillåts inte lämna Srebrenica av folkmassan. Han går emot FN och utlovar FNs stöd. FN förklarar de bosniakiska områdena “safe area”, vilket i innebär att FN-trupper skulle avvärja konflikt i området; och inte att de skulle slåss på bosniakernas sida.
Den bosniska serbiska armén under ledning av general Mladic avrättade mer än 8000 pojkar och män efter att den lilla FN styrkan lämnat Srebrenica.
Vance-Owen-planen, en plan att dela upp Bosnien i 10 etniska provinser, tre muslimska, tre kroatiska, tre serbiska samt en neutral huvudstad. Ledarna för Bosnien, Kroatien och Herceg-Bosna accepterar; Republika Srpskas ledare, Radovan Karadzic, nekar, trots Milosevics uppmaningar, eftersom det skulle leda till territoriumförluster för Republika Srpska.
Efter Srebrenicamassakern blev känd intervenerade NATO, och slog via flygbombning ut Republika Srpskas infrastruktur. Den kroatiska armén stod nu i begrepp att erövra Banja luka, Republika Srpskas huvudstad. Serberna insåg att förlusten av huvudstaden skulle vara avgörande, och gick med på förhandlingar. Daytonavtalet tecknas 1995, och efter tre och ett halvt år är Bosnienkriget över. Etniska rensningar hade begåtts av i stort sett alla som deltog i krigen; rensning av kroater i Krajina, kroater och bosniaker i Republika Srpska, bosniaker i Herceg- Bosna, samt serber i Kroatien.
Källor:
https://www.youtube.com/watch?v=oiSgAiM0d8A
Mycket bra analys! Det blir en bra diskussion som skall följa denna utmärkta rapport!
SvaraRaderaHej Theodor!
SvaraRaderaTittelitut!
SvaraRadera